Jag är så trött på att alla pratar om graviditeter på ett så himla lyckligt sätt. I början när jag blev gravid Var jag jätte glad tills jag började må illa. Då ångrade jag mig nästan, grät varje dag och sa att det här får bli första och sista barnet. I vecka 12 ungefär fick jag panikattacker lite då och då. Jag tänkte mycket på abort. Jag var livrädd för att få barn. Jag och min pojkvän gick på ett extra möte hos barnmorskan om min ångest. Hon rekomenderade att vi skulle prata med abortrådgivningen. Vi gick aldrig på ett sådant möte för jag fick en bättre period. Efter Ultraljudet i vecka 18 fick jag nya panikattacker. Jag förstod att nu är det verkligen på riktigt. Jag ska ha det här barnet oavsett om jag vill eller inte. 

 

Självklart är jag jätte glad över det här barnet fast det inte var planerat men jag har haft mina mörka stundet då jag bara har gråtit och fått panik. Nu är jag i vecka 23 och mår hyfsat bra faktiskt. Börjar väl få lite panik över förlossningen men annars är allt ganska bra. 

 

Det jag vill komma fram till är att kvinnor som är gravida borde vara mer öppna. I början kände jag mig helt ensam om mina känslor men när jag nu på senare tid har pratat om dom med andra har jag märkt att jag inte är ensam om dom. Jag önskar att fler börjar prata om sina tankar utan att skämmas, det skulle hjälpa så många.