Imorgon är det äntligen dags för igångsättning. Jag känner mig skit nervös men samtidigt är jag verkligen redo att träffa min lilla älskling. Kl 8 imorgon ska vi befinna oss på förlossningen men jag antar att det kommer ta några timmar innan dom sätter igång mig. Sen när dom väl har satt igång mig kan det ju ta måååånga timmar innan bebisen kommer, men det är det värt. Jag vill såklart att Ärtis ska komma ut så fort som möjligt men jag räknar med att det kanske tar 2 dygn.

 

Nu ska vi gå och lägga oss. Tänk att det är sista natten här hemma utan en bebis. Kommer bli väldigt svårt att sova inatt har jag en känsla av.

 

Ska försöka uppdatera lite under förlossningen imorgon. Godnatt.

Ingen bebis än... Vi var på förlossningen idag. Allting såg bra ut med bebisen och mig så de såg ingen anledning till att sätta igång mig idag. Det gjorde mig lite besviken. Vi fick en tid för igångsättning kl 8.00 på Fredag. Det känns lite läskigt att senast på fredag startar min förlossning oavsätt om jag är redo eller inte. Det känns praktiskt på ett sätt att bli igångsatt för att man kan förbereda sig på ett annat sätt. Vi tänkte ha en städdag här imorgon och packa i lugn och ro.

 

En annan jätte rolig sak som har hänt idag är att min älskling har fått jobb! Han börjar den 11 november vilket känns super härligt. Det är skönt att han hinner vara hemma ett tag innan med bebisen och mig.

 

Nu ska vi ha en liten hemmadejt för att fira att Robin har fått jobb och att vi snart blir föräldrar. Blir lite god thaimat.

 

 

Nu är det väl dags för lilla älsklingen att komma ut tycker mamma och pappa. Jag känner mig extremt otymplig just nu och längtar tills jag kan röra mig fritt igen. Sen längtar jag naturligtvis efter att få träffa lilla Ärtis också. Jag vill bara pussa på de små fötterna och sniffa på hela dig. Så mycket som jag längtar efter dig har jag aldrig längtat efter någon eller något. 

 

Igår storstädade vi här hemma, tänkte att Ärtis kanske inte tänkte komma innan vi hade städat. Det känns härligt med ett rent hem men nu har jag fruktantsvärt ont i ryggen. Kunde knappt vrida mig i sängen inatt för att det gjorde så jävla ont.

 

Idag blir det en extremt lugn dag. Älsklingen ska iväg till några kompisar och spela sällskapsspel men jag orkar verkligen inte träffa folk nu. Jag vill bara vila upp mig tills Ärtis tänker komma ut.

Idag var vi som sagt på en så kallad överburenhetskontroll. Jag förväntade mig att de skulle göra massa undersökningar och att jag åtminstonde skulle få en hinnsvepning som kan sätta igång förlossningen om man har tur. Men det enda dom gjorde var ett snabbt ultraljud där dom kollade att bebisen hade tillräckligt med fostervatten. 

 

Jag ska såklart vara glad att bebisen inte har brist på fostervatten och att h*n mår bra. Ärtis är beräknad att väga ca 4000 gram nu så jag är inte rädd att föda en bjässe längre. 4000 gram är rätt lagom tycker jag, mysigt med en liten knubbis.

 

Nu är det bara att vänta och se om bebisen kommer av sig själv annars ska vi tillbaka till förlossningen på onsdag på mer kontroller, då skulle de kolla lite mer som ctg-kurva och gyn undersökning. Om allting ser bra ut då sätter dom igång mig senast nästa Fredag. Hoppas verkligen att jag inte behöver vänta en hel vecka till!

 

Ikväll blir det bara en massa mys med älsklingen framför Idol. Ni får ha en bra helg!

Idag känner jag mig rätt så positiv trots att jag gått två dagar över tiden. Jag har inga känningar förutom lite mensvärk. Jag försöker ändå tänka att om högst 2 veckor är min lilla Ärtis här. 

 

Idag ska jag bara ta en promenad och sen ta det lugnt. Jag tror att det är viktigt att vila upp sig till förlossningen.

 

Inför förlossningen känner jag mig spänd och förväntansfull. Jag är inte så rädd för smärtan, jag förstår ju att det kommer göra hemskt jävla skit ont men vet att det går över. Det jag är mest rädd för är att föda en stor bebis så att jag spricker och måste sy. För en månad sen uppskattades Ärtis väga 3000 gram så nu borde han eller hon väga över 4000 gram. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det, då blir jag väl knäpp.

 

Ni får ha en bra dag! Nu ska jag ut i det fina höstvädret.

Nu var det ett bra tag sen jag skrev men har inte haft någon stor lust att blogga. 

 

Idag är det iallafall beräknad förlossning. Det känns som att jag gått över en månad för den 1 september gick slemproppen och några dagar senare var jag till MVC där min barnmorska trodde att det var dags snart. Nu sitter jag här utan några som helst känningar och känner mig bara deprimerad. 

 

Självklart förstår jag att det snart är dags men varje dag känns som ett år. Jag vill att Ärtis ska vara här nu!

 

Tänkte skriva en liten sammanfattning om graviditeten.

 

Från första början mådde jag super och var super lycklig bara. Runt vecka 10 började illamåendet och det gjorde mig lite deprimerad. Jag hade inte allting ordnat för mig och jobbade nästan ihjäl mig samtidigt som jag försökte sköta skolan.

 

Efter ultraljudet i vecka 18 hade jag blandade känslor. Jag kände att allting började kännas mer verkligt så jag längtade super mycket efter Ärtis samtidigt som jag började få lite smått panik över att jag snart ska bli mamma. 

 

Runt vecka 25 började jag må bra både psykiskt och fysiskt. Illamåendet hade försvunnit nästan helt och jag njöt av att vara gravid.

 

Jag mådde bra ända tills vecka 35 ungefär. Då började jag bli extremt trött på att vara gravid. Det har hållt i sig tills nu. Jag har svårt att röra mig, jag vågar inte åka någonstans utifall förlossningen skulle starta. Så mina dagar är mest samma samma. Jag kollar på tv eller sitter vid datorn eller båda sakerna samtidigt. Nu vill jag ha min lilla bebis här!

 

Jag har såklart njutit mycket av att vara gravid också. Det är det bästa som har hänt mig. Att få känna alla mysiga sparkar har varit underbart. 

 

Jag är så trött på att alla pratar om graviditeter på ett så himla lyckligt sätt. I början när jag blev gravid Var jag jätte glad tills jag började må illa. Då ångrade jag mig nästan, grät varje dag och sa att det här får bli första och sista barnet. I vecka 12 ungefär fick jag panikattacker lite då och då. Jag tänkte mycket på abort. Jag var livrädd för att få barn. Jag och min pojkvän gick på ett extra möte hos barnmorskan om min ångest. Hon rekomenderade att vi skulle prata med abortrådgivningen. Vi gick aldrig på ett sådant möte för jag fick en bättre period. Efter Ultraljudet i vecka 18 fick jag nya panikattacker. Jag förstod att nu är det verkligen på riktigt. Jag ska ha det här barnet oavsett om jag vill eller inte. 

 

Självklart är jag jätte glad över det här barnet fast det inte var planerat men jag har haft mina mörka stundet då jag bara har gråtit och fått panik. Nu är jag i vecka 23 och mår hyfsat bra faktiskt. Börjar väl få lite panik över förlossningen men annars är allt ganska bra. 

 

Det jag vill komma fram till är att kvinnor som är gravida borde vara mer öppna. I början kände jag mig helt ensam om mina känslor men när jag nu på senare tid har pratat om dom med andra har jag märkt att jag inte är ensam om dom. Jag önskar att fler börjar prata om sina tankar utan att skämmas, det skulle hjälpa så många.

Nu börjar jag "lära känna" min lilla bebis. Jag vet att Ärtis inte gillar när jag sitter ihopkurad, då får man mig en massa sparkar på kissblåsan. Sen gillar Ärtis att kittla mamma under revbenen. Dina rörelser i magen är så mysiga. Nu har äntligen din pappa också känt dina mysiga sparkar. 

 

Den här veckan har jag iallafall varit jätte duktig enligt mig själv. Jag har pluggat massor så nu känner jag att stressen för skolan börjar dala av. Jag kommer hinna! 

 

Nu ska jag ta en paus från pluggandet och bara ta det lugnt och hoppas att lilla Ärtan vill mysa med sin mamma en stund.

 

Idag var vi till barnmorskan och kollade hur det stod till med lilla Ärtis. Hjärtljuden var helt fantastiska att höra även denna gång. 150 slag/ minut var det denna gång. Tyder fortfarande på att det är en flicka alltså. Sen kollade vi alla värden på mig. Blodtrycket var normalt. Viktökningen är fortfarande minimal. Det fanns ingen äggvita i urinen. Det ända som var "lågt" var blodvärdet. Eftersom jag hela tiden har haft högt blodvärde 156 så är det en väldig omställning för kroppen nu när jag ligger på 125. Hon rekomenderade mig att börja äta järntabletter. Jag började redan idag för jag är extremt trött nuförtiden och hoppas få slippa det nu när jag börjar med tabletterna.

 

Idag åkte min älskling hem igen. Det är alltid lite tråkigt men den här gången var det extra jobbigt. Vi kommer inte träffas på en hel vecka och snart har båda fullt upp med jobb och då kommer vi knappt träffas någonting alls. Längtar så extremt mycket tills vi flyttar ihop. Allt kommer bli så mycket enklare då. Nu känns det som att all vår lediga tid går till varandra men om vi bor ihop får vi äntligen tid för våra egna intressen och hinner träffa andra människor.

 

Den här veckan är det massa plugg som står på schemat. På fredag ska jag vara klar med allt i skolan. Det blir stressigt men det ska gå.

Igår gick jag in i vecka 21. Jag har alltså gått 50 % av graviditeten. Den här halvan av graviditeten har gått super fort. Hoppas andra halvan går lika fort. Jag och pappa längtar efter dig lilla ärtis. Idag skulle vi fått lyssa på ditt hjärtljud igen men barnmorskan är tydligen sjuk. Jag som har längtat tills den här dagen länge nu. Att lyssna på dina hjärtljud är nog det mysigaste som finns. Jag kommer aldrig glömma när vi fick höra dig första gången. 

 

Idag kommer iallafall din pappa hit. Då blir det en massa mys. Hoppas han får känna dina mysiga sparkar den här gången. Jag tycker synd om er killar som aldrig får uppleva en graviditet. Att vara gravid är det jobbigaste, mest påfrestande jag varit med om men samtidigt det bästa och mest underbara jag varit med om. 

Idag var det första gången vi fick se dig. Jag var jätte nervös innan, jag tänker alltid det värsta. Jag tänkte att antingen så är du död eller så har du en hemsk sjukdom. Men när vi fick se dig släppte allt. Du var en perfekt liten varelse som låg där och sprattlade. Det första du gjorde var att ge oss tummen upp som att allt var bra där inne. Tyvärr så fick vi inte veta vilket kön du var.  Men på något sätt är jag ganska glad över det. På det sättet kommer det bli mycket mer spännande under förlossningen. Det kanske inte är riktigt lika roligt att köpa kläder nu men sånt har jag hela livet på mig att köpa.

 

Vi har också köpt första kläderna till Ärtis. 

Här är ultraljudsbilderna som inte blev så jätte tydliga. Den sista tycker iallafall jag är gullugast. Det är en bild på Ärtis fötter.

 

Nu är det bara 3 timmar kvar tills vi får se dig, jag, din pappa och din mormor. Jag är så fruktansvärt nervös. Jag har redan hunnit spy en gång. Jag längtar efter att få se dig men jag är ändå jätte rädd för det. Tänk om du inte mår bra eller vad som helst. Du måste må bra!

Jag och Robin var tvungen att fly till Sandviken innan vi skulle ha drunknat. Det var extremt mycket vatten så vi var tvungen att tejpa fast påsar på benen plus ha stövlar för att ta oss därifrån torra.

 

Nu har vattnet sjunkit rejält så imorgon åker jag hem igen. Men det hemska är att vi måste flytta igen för att vi måste riva upp alla golv som kommer bli ruttna. Drygt med tanke på att golven ett år gamla bara.

 

Nu är iallafall bebisen livligare än någonsin. Så fort jag ligger ner eller sitter ner en längre stund så sparkar bebisen. Det är så himla mysigt att få små buffar. Tyvärr har Robin inte känt något utanpå än men det borde hända inom några veckor iallafall.

 

Nu är det bara 4 dagar kvar till ultraljudet. Jag är så jäkla nervös för det men ändå så längtar jag så himla mycket tills vi får se vår älskade bebis för första gången.

 

Jag var ju som sagt lite orolig över bebisen. Hade inte känt h*n på tre dagar men idag var vi hos barnmorskan. Vi fick lyssna på hjärtljudet, vilken lättnad det var när man hörde lilla hjärtat slå. Vi hörde också en massa sparkar, det var jätte häftigt. Vi kollade också mina blodvärden, blodtryck och vikten. Allt var perfekt. Jag behöver inte börja äta extra järn än iallafall för mitt järnvärde är högt. Blodtrycket var normalt och vikten var super bra. Enligt henne har jag gått ner 10kg i min egen vikt. Det känns super bra. Jag vill verkligen inte gå upp en massa under graviditeten.

 

Här hemma har vi översvämning. Vi får se om vi kan ta oss ut i helgen. Nu måste vi iallafall gå med gummistövlar från huset. Alla saker i garaget är förstört och det kommer troligtvis bli en vattenskada i huset. Om det blir så måste vi flytta igen.

Idag var jag på studiebesök på psykiatrikliniken i Gävle. Det ligger ju precis bredvid sjukhuset så jag passade på att kolla vart förlossningen låg eftersom att det är dit jag ska nästa fredag när jag ska göra ultraljudet. Jag vart lite smånervös faktiskt. Jag började tänka en massa på förlossning och sånt. Jag har nog inte riktigt fattat att jag ska föda ut den här lilla bebisen också, hehe. Åter till studiebesöket, det var jätte intressant även om vi inte fick gå in på själva avdelningen och kolla så fick vi veta mycket spännande.

 

Just nu ligger jag i sängen och oroar mig lite för bebisen. Jag har inte känt Ärtis idag. Sånt gör mig orolig. Nu när man har börjat känna vill man ju att det ska vara regelbundet så man slipper oroa sig. Men förhoppningsvis är allting bra. På fredag hoppas jag iallafall att vi får lyssna på hjärtat så man känner sig lugnare.

 

Imorgon kommer min älskling hit som jag har saknat extremt mycket. Det är inge kul alls att sova utan honom. Jag längtar så mycket tills vi flyttar ihop.

 

Idag åkte min älskling hem. Men innan det åkte vi till barnens hus och tittade på vagnar. Vi testkörde några vagnar och nu har vi bestämt oss för att vi ska ha en vagn med 3 hjul. Dom är mycket lättare att svänga med. Känns mycket smidigare med en sån vagn.

 

Efter barnens hus åkte vi till valbo och åt thai-mat och kollade på bebiskläder. Det finns så mycket söta bebiskläder nu. Om 13 dagar ska vi köpa de första kläderna. Jag kommer inte kunna hejda mig själv. Kommer nog köpa allt. Såklart så längtar jag mest av allt till ultraljudet men att köpa första kläderna känns väldigt speciellt.

 

Nu har jag precis sovit lite och ska snart börja med maten. Jag saknar redan min älskling, så tråkigt att laga mat till sig själv.

Jag och Robin hade bestämt namn till bebisen nästan från början. Pojknamnet är vi fortfarande helt säkra på och det ska inte ändras. Flicknamnet har jag börjat bli osäker på men Robin vill fortfarande att hon ska ha det namnet. Efter ultraljudet får ni i bloggen också veta vilket namn det blir. Eftersom jag är "säker" på att det är en pojke tilltalar jag redan bebisen med namn.