Nu var det ett bra tag sen jag skrev men har inte haft någon stor lust att blogga. 

 

Idag är det iallafall beräknad förlossning. Det känns som att jag gått över en månad för den 1 september gick slemproppen och några dagar senare var jag till MVC där min barnmorska trodde att det var dags snart. Nu sitter jag här utan några som helst känningar och känner mig bara deprimerad. 

 

Självklart förstår jag att det snart är dags men varje dag känns som ett år. Jag vill att Ärtis ska vara här nu!

 

Tänkte skriva en liten sammanfattning om graviditeten.

 

Från första början mådde jag super och var super lycklig bara. Runt vecka 10 började illamåendet och det gjorde mig lite deprimerad. Jag hade inte allting ordnat för mig och jobbade nästan ihjäl mig samtidigt som jag försökte sköta skolan.

 

Efter ultraljudet i vecka 18 hade jag blandade känslor. Jag kände att allting började kännas mer verkligt så jag längtade super mycket efter Ärtis samtidigt som jag började få lite smått panik över att jag snart ska bli mamma. 

 

Runt vecka 25 började jag må bra både psykiskt och fysiskt. Illamåendet hade försvunnit nästan helt och jag njöt av att vara gravid.

 

Jag mådde bra ända tills vecka 35 ungefär. Då började jag bli extremt trött på att vara gravid. Det har hållt i sig tills nu. Jag har svårt att röra mig, jag vågar inte åka någonstans utifall förlossningen skulle starta. Så mina dagar är mest samma samma. Jag kollar på tv eller sitter vid datorn eller båda sakerna samtidigt. Nu vill jag ha min lilla bebis här!

 

Jag har såklart njutit mycket av att vara gravid också. Det är det bästa som har hänt mig. Att få känna alla mysiga sparkar har varit underbart.